En gång..
var jag väldigt ambitiös. Gillade skolan och gjorde allt för att för att få så bra betyg som möjligt. Hade aldrig skolkat och hade alltid gjort det som skulle göras. Ja så är det ju inte riktigt längre. Men va tusan till mitt försvar så har jag nu gått 15 (!!!!!) år i skolan med ett halvårs uppehåll. Om jag är lite skoltrött times to times så har jag banne mig en bra annledning. Idag var det iaf dags att ta tag i studierna igen. Även om det har gått riktigt tvärsegt så tyckte jag iaf att det var intressant att läsa igen. Blir alltid lika förvånad när jag upptäcker att min hjärna funkar och hur mycket man faktiskt kommer ihåg! Nu börjar målet synas iaf, ljuset i tunneln.. Nu är det snart dags att likt en racerbil lägga i sista växeln och tokköra mot målet.
Men är lite rädd att jag ska ta mig till mål och känna -va det här allt? För så kan man ju känna.. SÅ brukade jag alltid känna när vi hade gjort någon pjäs och spelat den första gången och man väntade på det där lyckoruset. Men det kom liksom aldrig.. Och jag tänkte jämt.. - Är de såhär det ska kännas?? Men nu spelar jag inte en vilsen pojke, fånge eller nazist.. Utan jag är ju faktiskt mig själv nu och då kanske det kommer kännas kul och spännande och alldeles underbart?
Joss och ett sockerrus signar ut ;)
