Konsten att finna sig själv men ändå inte förlora de man har..
Ett väldigt långt och invecklat inlägg (är inte säker på att jag själv fattar vad jag menar) så förlåter er om ni inte orkar läsa ;)
Jag trodde att när jag gick på gymnasiet hade jag mer eller mindre hittat mig sjiälv. Jag visste då vem jag var och vem jag ville bli och vad jag ville göra. Detta har ju visat sig att det inte riktigt är så. För är står jag 22 år och har egentligen ingen aning om vem jag är.. Kan jag vara kristen trots att jag tror på Karma och svär som en sjöman? Kan jag vara vuxen trots att jag fortfarande kan krypa upp i min mammas famn och gråta som jag gjorde när min första kärlek dansade tryckare med en annan? Kan jag vara barn trots att jag snart är färdigutbildad och ska helt plötsligt ha ansvar för en hel barngrupp? Jag ogillar att prata om ålder för jag tror att vem som helst mellan 15 och 35 (säkert finns det folk i 60-års åldern som fortfarande inte har nån aning) kan tänka dom här tankarna så tro mig när jag säger att jag inte hänger upp mig på ålder.
Ibland ser jag människor i min närhet som liksom jag känner att de inte vet vilka dom är, om de är vuxna eller barn som gör uppror. Dom är inte beredda att bli vuxna och gör saker för att försöka stoppa tiden. Jag önskar att jag också vågade göra revolt. Men jag är för "snäll" för de, får för dåligt samvete om det skulle bli problem för nån annan. Dessutom vet jag ju att för att komma dit jag ska (som jag och andra sidan inte är säker på vart de är) så måste jag bli tagen på allvar. Med de så menar jag inte att bli vuxen eller att försöka låta bli att bli vuxen är något dåligt för det är ni som lägger värdering i det och inte jag.
En kille jag dejtade för några års sen frågade mig en gång om va 1+1 är.. Jag tittade såklart på honom som han vore från mars och frågade om han va dum i huvudet eller bara drev med mig. Han tvingade mig iaf att svara och jag sa - två såklart.. Han tittade på mig och flinade och sa-Nej det är 3..1+1 är 3..Han förklarade att han inte menade vanlig matte utan det där andra.. Förstod såklart inte men tänkte många gånger på det där men sen slog de mig att.. För att kunna vara i ett lyckligt stabilt och bra förhållande/relation så måste man vara hel först. man måste vara en etta. Och den andra måste vara en etta och tillsammans kan man skapa något nytt (en ny hel) och att det är 3.. Jag hoppas att det var så han menade för isåfall är det de smartaste någon sagt till mig. Därför har jag lite svårt att ta emot hela det här snacket med att -Han/hon gör mig hel och att utan honom/henne är jag ingenting. För om det där han sa stämmer så måste jag måste vara hel, jag måste veta vem JAG är på egen hand innan jag kan skapade något med nån annan. SÅ tills jag är en ETTA tänker jag vara singel. för just nu är jag nog kanske 0.85!
Om någon orkade ända hit så vill jag bara önska er bra måndag! puss
Jag trodde att när jag gick på gymnasiet hade jag mer eller mindre hittat mig sjiälv. Jag visste då vem jag var och vem jag ville bli och vad jag ville göra. Detta har ju visat sig att det inte riktigt är så. För är står jag 22 år och har egentligen ingen aning om vem jag är.. Kan jag vara kristen trots att jag tror på Karma och svär som en sjöman? Kan jag vara vuxen trots att jag fortfarande kan krypa upp i min mammas famn och gråta som jag gjorde när min första kärlek dansade tryckare med en annan? Kan jag vara barn trots att jag snart är färdigutbildad och ska helt plötsligt ha ansvar för en hel barngrupp? Jag ogillar att prata om ålder för jag tror att vem som helst mellan 15 och 35 (säkert finns det folk i 60-års åldern som fortfarande inte har nån aning) kan tänka dom här tankarna så tro mig när jag säger att jag inte hänger upp mig på ålder.
Ibland ser jag människor i min närhet som liksom jag känner att de inte vet vilka dom är, om de är vuxna eller barn som gör uppror. Dom är inte beredda att bli vuxna och gör saker för att försöka stoppa tiden. Jag önskar att jag också vågade göra revolt. Men jag är för "snäll" för de, får för dåligt samvete om det skulle bli problem för nån annan. Dessutom vet jag ju att för att komma dit jag ska (som jag och andra sidan inte är säker på vart de är) så måste jag bli tagen på allvar. Med de så menar jag inte att bli vuxen eller att försöka låta bli att bli vuxen är något dåligt för det är ni som lägger värdering i det och inte jag.
En kille jag dejtade för några års sen frågade mig en gång om va 1+1 är.. Jag tittade såklart på honom som han vore från mars och frågade om han va dum i huvudet eller bara drev med mig. Han tvingade mig iaf att svara och jag sa - två såklart.. Han tittade på mig och flinade och sa-Nej det är 3..1+1 är 3..Han förklarade att han inte menade vanlig matte utan det där andra.. Förstod såklart inte men tänkte många gånger på det där men sen slog de mig att.. För att kunna vara i ett lyckligt stabilt och bra förhållande/relation så måste man vara hel först. man måste vara en etta. Och den andra måste vara en etta och tillsammans kan man skapa något nytt (en ny hel) och att det är 3.. Jag hoppas att det var så han menade för isåfall är det de smartaste någon sagt till mig. Därför har jag lite svårt att ta emot hela det här snacket med att -Han/hon gör mig hel och att utan honom/henne är jag ingenting. För om det där han sa stämmer så måste jag måste vara hel, jag måste veta vem JAG är på egen hand innan jag kan skapade något med nån annan. SÅ tills jag är en ETTA tänker jag vara singel. för just nu är jag nog kanske 0.85!
Om någon orkade ända hit så vill jag bara önska er bra måndag! puss
Kommentarer
Trackback
